28

Vi kan gå vår egen väg

Vi levde på ägg, gick massa mil, drack tusen liter flaskvatten och hörde på vår tickande gasspis.
Har haft så bra dagar med er, saknar det redan. Speciellt att sitta och se solen gå ned och sen upp medan vi pratade och pratade. Vissa människor är sådär bra,och det är ni. 

 

Tvångsmässigt behov av att ge sig av

Trött

Vårtrött på våren som inte vill komma ordentligt, inte okej att luras sådär.
Skittrött på otrevliga kunder som tycker att det är stackars cafépersonalens fel när man inte längre säljer semlor eller inte kan Göteborgs alla gator utantill.
Och ännu mer trött på den förvånade blicken man får av killar när man beställer en öl på krogen, varför är det så otroligt att man som tjej föredrar öl?
Men mest ledsen och trött blir jag av den sjuka uppståndelsen när en kvinna inte var total avhårad som man som kvinna skall vara. Att folk lägger ner så mycket tid och ork på att hata och förlöjliga.

Men nu har vi gardiner i vår lägenhet i alla fall, även om dessa är sneda och ojämna så är det ett steg mot hemtrevlighet.

Nytt

Är inte så bra på att uppdatera bloggen känner jag, men nu har jag bytt ut bilden på en rökande Carro till Iris knän. Alltid något.
Läste också alla inlägg som jag inte vågat publicera och som legat i utkast ända sen jag började skriva, att man någonsin varit så liten och förvirrad känns konstigt.

Att sitta uppe klockan ett på natten och plugga filosofi är just nu tusen gånger lättare än att låta tankarna snurra.

Howl

En underbar pojkvän, goda kakor, härligt balkongprat och mannen som lyssnade på ABBA och sjöng för sig själv på stadsbiblioteket gjorde dagen bra.

Men ibland får jag Alberte-ryck och vill bara packa en ryggsäck, skriva en lapp och sätta mig på ett tåg någonstans. Av någon anledning har jag fått för mig att saker blir lättare om man är i ett land där man inte behöver skrapa rutor i slutet av mars.
Att det skulle vara lättare att andas, lättare att tänka och att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket. Och här vill jag inte fastna, mardrömmen är att bli den som aldrig lämnade Kungsbacka.
Fast vissa dagar när jag går i Vallda så känns det ändå alldeles lagom stort.

Ibland råkar jag såra människor utan att förstå, i mitt huvud gör jag ju alldeles rätt. Det är inte förens jag ser din blick som jag förstår vad det är jag får dig att känna. Och hela tiden är försvaret att det är så svårt, så komplicerat och du kan faktiskt inte förstå. Nej det kanske du inte kan, men förstår du själv varför du håller på som du gör Astrid?