Men ibland får jag Alberte-ryck och vill bara packa en ryggsäck, skriva en lapp och sätta mig på ett tåg någonstans. Av någon anledning har jag fått för mig att saker blir lättare om man är i ett land där man inte behöver skrapa rutor i slutet av mars.
Att det skulle vara lättare att andas, lättare att tänka och att jag inte skulle behöva oroa mig så mycket. Och här vill jag inte fastna, mardrömmen är att bli den som aldrig lämnade Kungsbacka.
Fast vissa dagar när jag går i Vallda så känns det ändå alldeles lagom stort.
Ibland råkar jag såra människor utan att förstå, i mitt huvud gör jag ju alldeles rätt. Det är inte förens jag ser din blick som jag förstår vad det är jag får dig att känna. Och hela tiden är försvaret att det är så svårt, så komplicerat och du kan faktiskt inte förstå. Nej det kanske du inte kan, men förstår du själv varför du håller på som du gör Astrid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar